Varför Teater Josefina?
BARNDOMEN
Jag föddes den 12 juli 1948 i Helsingfors på Eira sjukhus, slank ut så snabbt att ingen hann med i svängarna - personalen var på kaffe och min mamma var pryd, så hon vågade inte lyfta på täcket, men jag överlevde. Så starten var något dramatisk!
Min barndom och uppväxt präglades av musik (klassisk!) -allt annat var smörja enligt min pappa - av opera och balett. Pappa hade fasta musikkritikerplatser på operan så vi fick gå hur ofta vi ville - vilket privilegium! Jag har gråtit och lidit och våndats och älskat tillsammans med Svansjön, Giselle, Carmen och Rigoletto för att nämna de viktigaste. Hemma var det utklädningskläder som gällde. Jag underhöll familjen med galna och vilda shower på allehanda fantasispråk där jag - förstås - spelade alla roller själv. Så det var dramatik som gällde.
YRKET
Att vara skådespelare - det är att ge, ge, ge! Av sej själv. Man är sitt eget instrument och arbetsredskap, inte bara fysiskt, utan i hög grad mentalt, och det enda man sist och slutligen har är de egna tankarna, känslorna, erfarenheterna och sin fantasi. Man måste vara generös och modig. För det tar på. Särskilt att våga bjuda på sina mindre smickrande sidor och göra det med glädje och njutning.
Jag märkte en vacker dag att jag höll på att tappa lusten. Jag kände mej slocknad. Utan lust inget skapande. Väggen reste sej framför mej. Jag måste bort, måste jobba på helt egna villkor med möjlighet att förverkliga egna idéer och visioner. Med åldern blir angelägenhetsgraden allt viktigare. Så jag tog tjänstledigt och startade en egen teater: Teater Josefina.
Jag var faktiskt ganska häpen över att jag hade vågat ta det här steget. Jag har ända sen barndomen varit ängslig av mej, varit beroende av trygga omständigheter, lite rädd för det okända och osäkra - hela mitt skådespelarliv har jag ju jobbat som fast anställd - men nu funderade jag överhuvudtaget inte på om det var klokt eller inte, jag hade liksom inget alternativ, jag måste bara göra det! "Voj huh huh!"
